
Långholmen. Nej, till ny väg.
Det är inte bara båtfolket utan alla Långholmsälskare som har
anledning att uppröras över, och motarbeta, Fastighets- och
Gatukontorets mycket långtgångna planer på en väg genom den del av
Långholmen där i dagens läge all privatbilism är förbjuden. Vi borde
alla gå man ur huse för att stoppa denna förflugna idé. Bakom vackra
ord om att vägen byggs för att skydda barnen i sandlådan så döljer sig
en miljöförstörande asfaltsväg som i allra högsta grad kommer att
utgöra en fara för just barnen som tvingas korsa den för att komma in i
parken.
På Långholmen finns ett varv med gamla anor. Då och då händer det
att transporter till och från varvet är för tunga för den bro som
ligger närmast varvet, nämligen Pålsundsbron. Dessa tunga fordon
tråcklar sig då in och ut genom parken via Långholmsbron. Det rör sig
inte om många sådana transporter per år. Förmodligen inte ens en i
veckan om man slår ut det på hela året. Förarna av dessa lastbilar är
ansvarsfulla och kör försiktigt. ”De förstör våra parkvägar”, säger
Gatukontoret. Jag som dagligen promenerar runt Långholmen är beredd
kalla detta för en klar överdrift. Vad som verkligen sliter på
parkvägarna är den ständiga ström av privatbilar som via Långholmsbron
tar sig till parkeringsplatsen genom parken, fastän, som jag tidigare
nämnt all privatbilism i parken är förbjuden. De grindar som ska
förhindra detta är sedan åratal trasiga.
Är det Varvet som driver frågan om en väg genom parkdelen till
Långholmsbron? Nej, inte alls. Det tycks vara en idé som ensidigt
kommer från tjänstemän på Fastighets- och Gatukontoret, en idé som de
till varje pris söker genomföra, till en början smygledes. Då undrar
man stillsamt: Vad finns det i bakvattnet? Vad döljer sig egentligen
bakom denna iver att driva igenom en miljöförstörande vägstump som
ingen på Långholmen vill ha? Det är inte utan att man undrar om de
planer på en uppställningsplats för tunga vägfordon som stoppades för
mer än 25 år sedan fortfarande ligger och gror.
”Men vi ska ju göra Pålsundsbron till en gångbro!” säger
Gatukontoret och förväntar sig att man av glädje ska slå klackarna i
taket. Vad man tiger om är att en avstängning av Pålsundsbron för
biltrafik innebär att alla bilar till och från Varvet, Sjömansskolan,
närliggande bostäder, och den stora Parkeringsplatsen under Västerbron
kommer att gå genom den del av parken som ska vara fredad från
privatbilism. Inte bara stora turistbussar och otaliga taxibilar kommer
således att rulla över Långholmsbron utan alla fordon över huvud taget,
inklusive somrarnas husvagnar.
Tala om miljödegradering!!!
Långholmen är ett Stockholmskt kulturarv att värna om, en
fantastisk grönskande oas mitt inne i en miljonstad. Ön borde få någon
typ av kultur- och naturstämpel som för all framtid omöjliggör
katastrofala ingrepp likt det som Gatu- och Fastighetskontoret nu är i
färd med att genomföra.
För drygt 20 år sedan sansade sig politikerna och planerna på en sådan väg skrinnlades. Har vi lika kloka politiker idag?
Kerstin Wilton
Kerstin Wiltom om ohelig allians
Jag blev högeligen oroad av ett ABC-inslag den 3/6 och har förstått att
planerna på vägbygget på Långholmen fortgår. Det märkliga är ju
att det är en enskild tjänsteman på Tekniska Nämndehuset som tycks vara
den som hårdast ligger på i frågan för att ge fördelar till ett företag
som inte etablerade sig på Mälarvarvsområdet förrän 1998, ett företag
som tillverkar broar, alltså inte båtar, och som för sina transporter
behöver en starkare bro än Pålsundsbron.
De som driver frågan om en asfalterad väg genom Långholmsparken är
således i praktiken Gunnar och Johan Sköld på Mälarvarvets Stålbyggnad
uppbackade av Stig Gustavsson på Tekniska Nämndehuset. I TV-programmet
framkom klart att ingen av dem tagit åt sig av de massiva protester som
planerna på vägbygget skapat. Stig Gustavsson kom med samma gamla
argument som tidigare, dvs. att de ytterst få lastbilar som idag kör
genom parken passerar en sandlåda för barn. Han nämnde självklart inte
ett ord om att den planerade vägen med en beräknad trafik på mer än
2.000 bilar per dag kommer att stryka förbi kortsidan på den
nyrenoverade fotbollsplanen som används både av barnen i Högalidsskolan
och olika fotbollsklubbar med ett mycket högt inslag av barn. Ej heller
klargjorde han att föräldrar som med sina barn går till eller från
Daghemmet på Långholmen är tvungna att passera denna väg, vilket
självklart också dagisbarn från Reimersholme och andra ställen i
området måste göra, när de går på utflykt i parken – något som sker
ofta. Och tillika höll han tyst om att till skillnad mot idag
kommer tusentals bilar av olika slag passera bara några få meter från
den sandlåda han brukar tala om, en sandlåda som idag passeras av på
sin höjd en lastbil i veckan. Dessutom kommer det att bli farligt för
barnen att springa ner mot vattnet – där kommer det ju att gå massvis
med bilar!
Så att framhålla en hårt trafikerad asfalterad väg som skär in i en
park som ett barnvänligt alternativ till dagens grusade gångstigar är
inte annat än rent och skärt skitsnack avsett att slå blå dunster i
ögonen på politiker och andra. Genomförs planerna på vägen så kommer
mångas uppvaknande att bli hårt och skoningslöst. I många länder
har man gjort det stora misstaget att avskära befolkningen från
stranden genom att bygga en autostrada precis längs kustlinjen. Just
ett sådant avskärande är även det en av de negativa effekterna av det
planerade vägbygget genom Långholmsparken. Glöm det där med att
sitta och fika och mysa på gräsplätten omedelbart till höger efter
Långholmsbron!
Mälarvarvet har mycket långa anor på Långholmen. Så är inte fallet med
Mälarvarvet Stålbyggnad, som dök upp först 1998. I en översiktsplan
från 1999 som i sig tar upp stadsplanen Dp93028 anges Natur och Park
som användningsområde för H-E-L-A Långholmen och området ingår i
riksintresset ”Innerstaden med Djurgården”. Mälarvarvet med sina
anor från 1600-talet anges som kulturhistoriskt värdefull miljö och
flertalet byggnader på varvsområdet får inte rivas eller förvanskas.
Likaså omgärdas pilträden längs strandkanten av skyddsbestämmelser.
Detta värnande om kulturellt värdefulla miljöer är mycket bra. Men,
ursäkta mig, hallå – hur kommer det sig att miljön UTANFÖR varvsområdet
inte anses lika skyddsvärd? Hur kan man överhuvudtaget komma på en
sådan dum idé som att dra en ny, asfalterad väg genom ett område vars
användning ska vara Natur och Park?
Vägnätet på Långholmen är ytterst begränsat. Egentligen är det inte så
himla många meter som man i bil kan ta sig runt på ön. Den ursprungliga
tanken när ön öppnades för allmänheten var att ön skulle fortsätta att
vara i stort sett bilfri med undantag för de boendes och båtfolkets
bilar och viss nyttotrafik. Tyvärr blev det inte så och antalet
bilister och felparkerare ökar år för år. Nu riskerar situationen att
förvärras ytterligare genom en ny väg som från Långholmsbron ska gå
rätt igenom parken till varvsområdet. Pålsundsbron ska stängas av för
trafik och all, precis all trafik gå över Långholmsbron.
Vad finns det då för lösningar? Jag som en enskild, helt vanlig
samhällsmedborgare ser två: Förstärk Pålsundsbron, den bro som ligger
närmast varvet, så att lastbilarna kan köra över där. Eller erbjud
Mälarvarvet Stålbyggnad ett nytt område som är mer lämpat för en så
tung konstruktionsverksamhet. Man borde också överväga möjligheten till
ett industriellt museum på det kulturhistoriskt mycket intressanta
Mälarvarvsområdet i förening med själva Mälarvarvets fortsatta
reparations- och ombyggnadsverksamhet av båtar.
Smaka på ordet park och ordet natur! Visst representerar de något fint
och härligt. Långholmen är i naturhänseende mångfaldens och
artrikedomens ö mitt inne i miljonstaden Stockholm. Ön är unik och
ytterst skyddsvärd. Om en ny almstrid är det enda som kan stoppa
den vansinniga vägplanen – ja, då hoppas jag på en sådan. För alla
Långholmsälskares skull. För Närmiljöns och Framtidens skull.
Kerstin Wilton