Långholmen. Nej, till ny väg.
Det är inte bara båtfolket utan alla Långholmsälskare som har anledning att uppröras över, och motarbeta, Fastighets- och Gatukontorets mycket långtgångna planer på en väg genom den del av Långholmen där i dagens läge all privatbilism är förbjuden. Vi borde alla gå man ur huse för att stoppa denna förflugna idé. Bakom vackra ord om att vägen byggs för att skydda barnen i sandlådan så döljer sig en miljöförstörande asfaltsväg som i allra högsta grad kommer att utgöra en fara för just barnen som tvingas korsa den för att komma in i parken.
På Långholmen finns ett varv med gamla anor. Då och då händer det att transporter till och från varvet är för tunga för den bro som ligger närmast varvet, nämligen Pålsundsbron. Dessa tunga fordon tråcklar sig då in och ut genom parken via Långholmsbron. Det rör sig inte om många sådana transporter per år. Förmodligen inte ens en i veckan om man slår ut det på hela året. Förarna av dessa lastbilar är ansvarsfulla och kör försiktigt. ”De förstör våra parkvägar”, säger Gatukontoret. Jag som dagligen promenerar runt Långholmen är beredd kalla detta för en klar överdrift. Vad som verkligen sliter på parkvägarna är den ständiga ström av privatbilar som via Långholmsbron tar sig till parkeringsplatsen genom parken, fastän, som jag tidigare nämnt all privatbilism i parken är förbjuden. De grindar som ska förhindra detta är sedan åratal trasiga.
Är det Varvet som driver frågan om en väg genom parkdelen till Långholmsbron? Nej, inte alls. Det tycks vara en idé som ensidigt kommer från tjänstemän på Fastighets- och Gatukontoret, en idé som de till varje pris söker genomföra, till en början smygledes. Då undrar man stillsamt: Vad finns det i bakvattnet? Vad döljer sig egentligen bakom denna iver att driva igenom en miljöförstörande vägstump som ingen på Långholmen vill ha? Det är inte utan att man undrar om de planer på en uppställningsplats för tunga vägfordon som stoppades för mer än 25 år sedan fortfarande ligger och gror.
”Men vi ska ju göra Pålsundsbron till en gångbro!” säger Gatukontoret och förväntar sig att man av glädje ska slå klackarna i taket. Vad man tiger om är att en avstängning av Pålsundsbron för biltrafik innebär att alla bilar till och från Varvet, Sjömansskolan, närliggande bostäder, och den stora Parkeringsplatsen under Västerbron kommer att gå genom den del av parken som ska vara fredad från privatbilism. Inte bara stora turistbussar och otaliga taxibilar kommer således att rulla över Långholmsbron utan alla fordon över huvud taget, inklusive somrarnas husvagnar.
Tala om miljödegradering!!!
Långholmen är ett Stockholmskt kulturarv att värna om, en fantastisk grönskande oas mitt inne i en miljonstad. Ön borde få någon typ av kultur- och naturstämpel som för all framtid omöjliggör katastrofala ingrepp likt det som Gatu- och Fastighetskontoret nu är i färd med att genomföra.
För drygt 20 år sedan sansade sig politikerna och planerna på en sådan väg skrinnlades. Har vi lika kloka politiker idag?
Kerstin Wilton
Kerstin Wiltom om ohelig allians
Jag blev högeligen oroad av ett ABC-inslag den 3/6 och har förstått att planerna på vägbygget på Långholmen fortgår. Det märkliga är ju att det är en enskild tjänsteman på Tekniska Nämndehuset som tycks vara den som hårdast ligger på i frågan för att ge fördelar till ett företag som inte etablerade sig på Mälarvarvsområdet förrän 1998, ett företag som tillverkar broar, alltså inte båtar, och som för sina transporter behöver en starkare bro än Pålsundsbron.
De som driver frågan om en asfalterad väg genom Långholmsparken är således i praktiken Gunnar och Johan Sköld på Mälarvarvets Stålbyggnad uppbackade av Stig Gustavsson på Tekniska Nämndehuset. I TV-programmet framkom klart att ingen av dem tagit åt sig av de massiva protester som planerna på vägbygget skapat. Stig Gustavsson kom med samma gamla argument som tidigare, dvs. att de ytterst få lastbilar som idag kör genom parken passerar en sandlåda för barn. Han nämnde självklart inte ett ord om att den planerade vägen med en beräknad trafik på mer än 2.000 bilar per dag kommer att stryka förbi kortsidan på den nyrenoverade fotbollsplanen som används både av barnen i Högalidsskolan och olika fotbollsklubbar med ett mycket högt inslag av barn. Ej heller klargjorde han att föräldrar som med sina barn går till eller från Daghemmet på Långholmen är tvungna att passera denna väg, vilket självklart också dagisbarn från Reimersholme och andra ställen i området måste göra, när de går på utflykt i parken – något som sker ofta. Och tillika höll han tyst om att till skillnad mot idag kommer tusentals bilar av olika slag passera bara några få meter från den sandlåda han brukar tala om, en sandlåda som idag passeras av på sin höjd en lastbil i veckan. Dessutom kommer det att bli farligt för barnen att springa ner mot vattnet – där kommer det ju att gå massvis med bilar!
Så att framhålla en hårt trafikerad asfalterad väg som skär in i en park som ett barnvänligt alternativ till dagens grusade gångstigar är inte annat än rent och skärt skitsnack avsett att slå blå dunster i ögonen på politiker och andra. Genomförs planerna på vägen så kommer mångas uppvaknande att bli hårt och skoningslöst. I många länder har man gjort det stora misstaget att avskära befolkningen från stranden genom att bygga en autostrada precis längs kustlinjen. Just ett sådant avskärande är även det en av de negativa effekterna av det planerade vägbygget genom Långholmsparken. Glöm det där med att sitta och fika och mysa på gräsplätten omedelbart till höger efter Långholmsbron!
Mälarvarvet har mycket långa anor på Långholmen. Så är inte fallet med Mälarvarvet Stålbyggnad, som dök upp först 1998. I en översiktsplan från 1999 som i sig tar upp stadsplanen Dp93028 anges Natur och Park som användningsområde för H-E-L-A Långholmen och området ingår i riksintresset ”Innerstaden med Djurgården”. Mälarvarvet med sina anor från 1600-talet anges som kulturhistoriskt värdefull miljö och flertalet byggnader på varvsområdet får inte rivas eller förvanskas. Likaså omgärdas pilträden längs strandkanten av skyddsbestämmelser.
Detta värnande om kulturellt värdefulla miljöer är mycket bra. Men, ursäkta mig, hallå – hur kommer det sig att miljön UTANFÖR varvsområdet inte anses lika skyddsvärd? Hur kan man överhuvudtaget komma på en sådan dum idé som att dra en ny, asfalterad väg genom ett område vars användning ska vara Natur och Park?
Vägnätet på Långholmen är ytterst begränsat. Egentligen är det inte så himla många meter som man i bil kan ta sig runt på ön. Den ursprungliga tanken när ön öppnades för allmänheten var att ön skulle fortsätta att vara i stort sett bilfri med undantag för de boendes och båtfolkets bilar och viss nyttotrafik. Tyvärr blev det inte så och antalet bilister och felparkerare ökar år för år. Nu riskerar situationen att förvärras ytterligare genom en ny väg som från Långholmsbron ska gå rätt igenom parken till varvsområdet. Pålsundsbron ska stängas av för trafik och all, precis all trafik gå över Långholmsbron.
Vad finns det då för lösningar? Jag som en enskild, helt vanlig samhällsmedborgare ser två: Förstärk Pålsundsbron, den bro som ligger närmast varvet, så att lastbilarna kan köra över där. Eller erbjud Mälarvarvet Stålbyggnad ett nytt område som är mer lämpat för en så tung konstruktionsverksamhet. Man borde också överväga möjligheten till ett industriellt museum på det kulturhistoriskt mycket intressanta Mälarvarvsområdet i förening med själva Mälarvarvets fortsatta reparations- och ombyggnadsverksamhet av båtar.
Smaka på ordet park och ordet natur! Visst representerar de något fint och härligt. Långholmen är i naturhänseende mångfaldens och artrikedomens ö mitt inne i miljonstaden Stockholm. Ön är unik och ytterst skyddsvärd. Om en ny almstrid är det enda som kan stoppa den vansinniga vägplanen – ja, då hoppas jag på en sådan. För alla Långholmsälskares skull. För Närmiljöns och Framtidens skull.
Kerstin Wilton